Jag bor i mina skor

Jag befinner mig nu på Koh Chang, en ö inte så långt från Koh samet. Trots det tog det 12 timmar från dörr till dörr och med en packning på ca 30 kg (tänk att jag bär med mig mitt liv!). Det var en otroligt svettig och utmattande resa. Vägen hit gjordes i sällskap med en bunt Pitebor vilket gjorde färden något roligare. Stranden här (Kae Bae beach) är, som hör till vanligheten, magisk men påminner lite mer om indien eller karibien (i min föreställning) än Thailand och jag bevittnar varenda solnedgång från min balkong med en otrolig utsikt. Där finns också utrymme för yoga, meditation eller vad helst som faller en in.

Jag njuter av varje sekund. Trots att jag är ensam är jag aldrig ensam. Alla möten som sker dagligen med nya människor ger så mycket lärdom och så mycket insikter. K och T, underbart göteborgspar, som jag träffade på Koh Samet är också här och vi har verkligen byggt upp en vänskap. Geckoödlor finns i överflöd och ni som känner igen deras uttryck ”fuck u” (refererar till Joe, Jamie och Jii) måste ju hålla med om att det är lite charmigt.

Efter att K drabbats av en matförgiftning (tycks vara ett genomgående fenomen denna resa) var jag och T ute å åt italiensk, aldrig har pasta varit så njutbart nångång! Även nudlar och ris kan bli aningen för mycket i överflöd. Påvägen hem plockade vi upp en hink med mediciner som några anställda på en liten sjukhusklinik (mer ett hål i väggen) plockade ihop åt henne. Trots att de inte ens sett sjuklingen gick vi därifrån med piller i olika färger (inklusive denna nedrans vardagliga antibiotika...). Men en thailady på gatan hade redan hunnit se K stapla fram ihopkurad å hade redan sprungit i kapp henne med en påse tabletter vilka redan hade hunnit göra susen innan hon hann överväga antbiotikakuren. Go Thailand å deras huskurer!

Pao- min andra mamma.

I tårar och hjärtesorg lämnade jag henne. I mitt sätt att stå ut med ledsamheten funderar jag på att stanna till påväg till BKK nästa vecka för att få känna hennes närvaro en gång till.



ผมรักคุณ

PAO แม่

Trots begränsad kommunikation pga brister i språket finns ett band och en förståelse mellan oss som är omätbar. Vi kan endast förlita oss på min thai, vars ordförråd endast innehåller väldigt få ord (ni vet att jag älskar språk!), men så pass mycket att vi lyckats bygga upp en humor och en förståelse i kombination med den och vårt kroppsspråk. Utbyten av presenter, mat och kärlek skapades minnen för livet. Ingen lärare är större än någon annan. Men du helar mig Mæ̀.

P̄hm rạk khuṇ



Nu är önskningarna bokstavligt talat ett med universum.

  

Annars är det lugnt, mitt internethak är hos en tysk och en thai som ständigt påpekar att om det är något jag behöver eller vill ha hjälp med så finns dom här. Fint.



Allrajt, kul att ni läser gott folk!

Överåut!